äntligen hemma

Gång på gång lurar jag mig själv att jag bryter ett visst mönster. Men i slutändan visar det sig att jag alltid gör samma misstag. Jag är en fluga som dras till skiten. Eller så är det så att jag tar fram det sämsta ur personer jag träffar. Jag är aningen besviken på mig själv då jag går på samma nit varenda gång. Inse, det finns inget som heter "den perfekta mannen" och så länge detta är ett faktum så tänker jag fortsätta vara världens jobbigaste brud som ständigt söker bekräftelse, blir ett monster efter en vinare och som många andra utger jag mig för att vara mer intresserad än vad jag egentligen är, mest för att jag som sagt ska få den där bekräftelsen jag ständigt söker. Sådan har jag alltid varit. Hur svårt ska det vara att hitta någon som fattar hur förbannat underbar jag är?! Ok, långt ifrån perfekt, men när jag är bra så är jag jäääävligt bra faktiskt. fatta det!




En sista sak innan jag återgår till mitt ytliga jag: JAG SAKNAR KILLEN JAG TRÄFFADE I DUBLIN! Jag saknar honom så det gör ont!!!!!!!! Snubben jag träffade i Waterford därimot har jag inte en blekaste aning om vem han är. Det var långt ifrån samma person iaf. Kan iaf tacka honom för att han såg till att jag fick se lite underbar irländsk natur.

När jag kom hem till sverige hade frugan lagat en ljuvlig välkommen-hem-måltid åt mig. Jag älskar min fru.

Nu är det förändringarnas tid. Jag är trött på att stå och stampa på samma trappsteg.