En gång för en herrans massa år sedan var jag och Martini jeeeeettefulla. Vi befann i det där stadiet då ingen utomstående kunde kommunicera med oss. Men av någon anledning hade vi aldrig några problem med att förstå varandra. Vi satt på bussen in till stan och en inte lika onykter dam uppmärksammade en liten dialog mellan oss, jag börjar med lite irriterad röst:
-Martina, du sitter på min macka!
-Va? har jag din macka?
-Ja!
-oj, förlåt, här varsågod!
-Tack!
Sen var det inget mer med det. Det som gjorde att den här dialogen senare blev så uppmärksammad var att MACKAN i själva verket var mitt VISAKORT!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar