Jag skar mig inte, jag HÖGG mig. Smaka på orden. Lite jävla tufft.
Börjar tro att jag omedvetet försöker ta livet av mig. Jag har fortfarande ont i tån sedan jag körde över den för 3 veckor sedan. Jag har fan inte berättat. JAG HAR INTE BERÄTTAT ATT MIN LILLTÅ BLEV ÖVERKÖRD! åh herregud! Här kommer de:
Det är en regnig måndag. Jag är på världens sämsta humör och lite lagom stressad som jag alltid är på måndagar. Jag har beställt varor och ska nu lasta in X antal kilo potatis i kylen. Till min hjälp har jag en vagn med 2 hjul. Jag kämpar med den tunga vagnen potatis och försöker ta mig förbi ett gäng tomma kartonger som jag tidigare slängt på golvet. Det här ska nog gå bra tänker jag, inte ska jag behöva flytta på dem. Ganska tidigt upptäcker jag dock att kartongerna ligger i vägen men jag fortsättar att försöka ta mig förbi dom. Det tar självklart stopp men jag ger inte upp. Jag börjar svettas och känner att mitt tålamod har gett med sig. Jag sliter och kämpar hej och hå. Nu är jag tamejfan inte lycklig. Jag måste föresten tillägga att utrymmet jag har att röra mig på är fanimej inte stort. Jag lyckas ta mig förbi kartongerna och ska nu vända vagnen 90grader. Det är nu det händer. Den förbannade vagnen väljer att ta vägen över min vänstra lilltå (nej jag arbetar inte med stålhätta). Smärtan är obeskrivlig, likaså ilskan. Jag sätter mitt högra ben i arbete, jag sparkar till den förbannade potatisvagnen. Sedan går all min ilska ut över diskbänken som får ta emot karatespark efter karatespark. Jag vill tro att jag kan karate. Jag hyperventilerar som en dåre. Jag avslutar det hela med att fälla ett gäng tårar.
Jag förklarar för min chef att det är mänskligt att reagera som jag gör, där håller hon inte helt med. Ligger det inte i vår natur att slå tillbaka undrar jag?
Jag förklarar även att diskbänken faktiskt var ganska bucklig sedan innan. hihi. Hon tittar snett men skäller inte på mig.
kolla själv, jag överdriver inte, bilden togs för en vecka sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar